söndag 24 november 2013

Det där med hår...

Häromdagen ringde min pappa mig och erbjöd sig, helt oväntat, att passa lillen om jag och stora ville gå till simhallen. Det är inte varje dag som jag får chans till egentid med dottern och hon älskar att simma, så jag tackade självklart ja. När jag lagt på kom tanken över mig: men gud, det var ju hundra år sedan jag rakade benen. Kan jag verkligen gå till simhallen så här? För här snackar vi inte tvådagarsstubb utan centimeterlånga hår på benen och ett barr i armhålan i klass med melodifestivalbusken. Raka bort kroppshåret är inte prio ett när man lever ensam med två små barn. Men inte kunde jag missa det här erbjudandet bara för att jag hade lite för lurviga ben. Vi gick till simhallen ändå.

När jag låg där i bassängen med min dotter föll mina ögon på en man sittandes på en stol bredvid bassängen. Hans benhår var minst lika långt som mitt men han hade nog aldrig tänkt tanken att man inte skulle kunna gå till simhallen för man har orakade ben. Samtidigt har jag funderat över varför det alltid är så många mer pappor i simhallen med sina barn än mammor. Senare slog mig tanken att kanske är det en av anledningarna. För när en man helt spontant kan slänga ned badkläderna i en väska och ropa "kom igen ungar, vi drar till simhallen" måste en kvinna se till att hon har välrakade ben innan hon gör samma sak.

1 kommentar:

  1. Det är ju faktiskt helt sjukt. Jag har också aslångt hår på benen utan att ens ha några småbarn. Det är ju oftast sjukt bråttom när man duschar och då har jag ingen lust att lägga tid på att ta bort hår från benen för vad vinner jag på det? Det blir ju bara kallare när man går ut. Hår på benen är som ett par långkalsonger man slipper krångla av och på med. Kanske inte lika varmt, men ändå.

    SvaraRadera