söndag 24 november 2013

Det där med hår...

Häromdagen ringde min pappa mig och erbjöd sig, helt oväntat, att passa lillen om jag och stora ville gå till simhallen. Det är inte varje dag som jag får chans till egentid med dottern och hon älskar att simma, så jag tackade självklart ja. När jag lagt på kom tanken över mig: men gud, det var ju hundra år sedan jag rakade benen. Kan jag verkligen gå till simhallen så här? För här snackar vi inte tvådagarsstubb utan centimeterlånga hår på benen och ett barr i armhålan i klass med melodifestivalbusken. Raka bort kroppshåret är inte prio ett när man lever ensam med två små barn. Men inte kunde jag missa det här erbjudandet bara för att jag hade lite för lurviga ben. Vi gick till simhallen ändå.

När jag låg där i bassängen med min dotter föll mina ögon på en man sittandes på en stol bredvid bassängen. Hans benhår var minst lika långt som mitt men han hade nog aldrig tänkt tanken att man inte skulle kunna gå till simhallen för man har orakade ben. Samtidigt har jag funderat över varför det alltid är så många mer pappor i simhallen med sina barn än mammor. Senare slog mig tanken att kanske är det en av anledningarna. För när en man helt spontant kan slänga ned badkläderna i en väska och ropa "kom igen ungar, vi drar till simhallen" måste en kvinna se till att hon har välrakade ben innan hon gör samma sak.

fredag 22 november 2013

Tankar om barn, paddor och smartphones

Att vara ensamstående och föräldraledig innebär att man måste göra val i sin ekonomi. Visserligen är jag självvalt ensamstående men det förändrar inte faktum att jag har hälften så mycket pengar som en familj med två vuxna. Jag får välja och välja bort för att min privatekonomi ska gå runt. Jag väljer arvegods och second hand framför nyköpt, att vara föräldraledig mer än ett år framför en bil och simhallsbesök och en sommarsemester framför ny teknik. Många av valen är lätta och självklara, som att välja ärvda barnkläder framför nya. Andra är inte lika självklara.

Jag har valt bort den senaste tekniken. Vi har varken smartphone eller padda hemma hos oss. På ett sätt känns det inte som ett problem. Jag klarar mig bra med min gamla nokia och min 2-åriga dotter har redan tillräckligt med skärmtid per dag. Trots det gnager frågan i mig om jag gör ett felaktigt val. Kommer mina barn efter? Kommer de att missa något? Jag vet att det är sjukt, min dotter är inte ens tre år. Men i en värld där tvååringar har egna paddor, fyraåringar favoritappar och lågstadieelever egna smartphones är det kanske inte konstigt att man funderar.

Samtidigt måste det, i ett Sverige där de ekonomiska klyftorna ökar för varje år, finnas så många mer som liksom jag inte riktigt har råd med att hela tiden ha den senaste tekniken. Som måste välja bort något annat för att hänga med eller som köper fast de inte har råd. För det sista är inte svårt när allt kan köpas på avbetalning och ett lån är inte långt bort. Särskilt inte för oss låginkomsttagare. På oss satsar kreditbolagen stort och offensivt. Här hemma ramlar det in 4-5 låneerbjudanden i veckan från mindre nogräknade kreditbolag som lånar ut upp till 350 000 till ockerränta. De är bara att skicka in talongen i det frankerade kuvertet. Däremot är det omöjligt att bli av med utskicken.

Men är det så att vi i vår familj missar något viktigt när vi inte har den senaste tekniken eller kommer mina barn att klara sig ganska bra ändå? Och när måste jag senast införskaffa en padda eller en smartphone för att mina barn inte ska bli utanför och efter? När dottern fyller fyra? fem? sju? Eller måste jag det?

fredag 15 november 2013

Vem förlorar?

Jag är ensamstående, så jag har aldrig behövt fundera på det där med vem som ska vara hemma med barnen. Trots det så tycker jag att det är ett intressant fråga. Mammorna tar fortfarande ut majoriteten av föräldradagarna (76% år 2011) och vabdagarna, medan många pappor jobbar mer under småbarnsåren. Idag är 60 dagar reserverad för vardera förälder, men vissa partier diskuterar att förlänga den reserverade tiden. Ofta hörs högljudda protester då detta diskuteras. 

Ett argument mot en mer jämställd föräldraförsäkring är att föräldrarna ska få bestämma själva över sina liv. Sverige har världens bästa föräldraförsäkring. Det är inte helt orimligt att ställa vissa krav för att man ska få ta ut den. 

Ett annat argument  är att man inte har råd att låta pappan vara hemma. Som om så många familjer levde så på gränsen att de inte skulle ha råd. Jag är ensam och jag har råd att vara hemma. Sälj en bil, hoppa en utlandsresa, bo lite mindre, köp färre kläder, lev utan den senaste tekniken...vill man så kan man (oftast).

Ett tredje argument är amningen. Men faktum är att endast 13% helammar sina barn vid 6 mån ålder. 

Ett fjärde argument som ofta uppkommer exempelvis i insändare, är att ensamstående föräldrar skulle drabbas genom att de skulle få färre dagar till sina barn. Då tas för givet att den ensamstående mamman (det är alltid mamman) inte skulle få tillgång till dagarna reserverade för pappan. Men har man ensam vårdnad om sina barn har man alltid rätt att ta ut alla dagar. 

Jag kan förstå att det finns tillfällen då det är mer lämpligt att en förälder tar ut merparten av föräldraförsäkringen, men vore det inte rimligt att man i så fall fick ansöka om ett ojämt uttag av dagarna.

Fast egentligen tycker jag att det är konstigt att inte fler män tar ut föräldrapenning frivilligt. Eller är det kvinnorna som inte vill släppa den ifrån sig? Det hävdas ofta att det är kvinnorna som är förlorarna, med mindre chans till karriär, lägre löneökningar och längre pension som följd. Jag skulle säga att det är männen som är förlorarna. För här sitter jag framför datorn en grådassig förmiddag, med en kopp te och min fina, fina bebis sovande i knäet. Storasyster är på förskolan under tre timmar och leker med kompisarna (eftersom vi har världens bästa barnomsorg). 



Jag må få mindre karriärmöjligheter och mindre pension, men jag kan göra vad jag vill tillsammans med mina barn idag.

söndag 3 november 2013

Mina mamelucker

För några år sedan var jag på jakt efter ett par mamelucker, ni vet sådana som damer hade förr för att värma rumpan när de bar kjol. Ett fantastiskt plagg som inte fanns att få tag på någonstans. Så helt plötsligt fann jag en stickbeskrivning på ett par mamelucker i en bok jag hade hemma och beslöt att sticka ett par själv.



Det är ett fantastiskt bra plagg som ALLA tjejer som någon gång bär kjol under vinterhalvåret bör ha i sin garderob. Man slipper frysa och det blir "varmt och skönt om stjärten".


 
Beskrivningen hittade jag i den suveräna boken "100 handarbetsidéer". Jag älskar framsidan på den här boken. En kvinna med ett garnnystansbo på huvudet. Det var bara på 70-talet man kom på sånt. 



Eftersom jag vill sprida mameluckerna till svenska folket och eftersom denna bok inte finns i din lokala bokhandel längre så sprider jag här beskrivningen.

 







tisdag 29 oktober 2013

Tygspill

Just nu håller jag på med ett lapptäcke. Det är ett bra sätt att använda gamla tygrester.



Men det blir alltid lite bitar över ändå. Små oregelbundna tygbitar som man till slut måste slänga. Små tygbitar och trådar.


Det här är ju material man skulle kunna använda, som fyllnadsmaterial till exempel. Men någonstans måste man ju kunna förvara det. Så jag sydde en tygspillspåse. Jag tog en gammal kjol och sydde ihop nederkanten så det blev som en gympapåse.



Bytte ut det slitna gummibandet mot ett vävt band jag fått av en dam när jag jobbade på hemtjänsten en gång i tiden.


Och hängde den i ett hörn av pysselrummet.



Där samlar jag nu gammalt tygspill, trådbitar och de där garnstumparna som blir över när min dotter övar sig på att klippa och som ligger överallt på golvet.



Jag tänker också samla gamla utslitna och trasiga kläder däri. De där som man varken kan skänka vidare eller använda materialet i. Det här blir en liten minskning av mitt avfall men jag påverkar inte några stora poster som blöjor, hushållspapper eller matavfall. Men många bäckar små. Och faktum är att genomsnittssvensken slänger 8 kg kläder per år i soporna.


lördag 26 oktober 2013

zero waste

Med två blöjbarn i familjen känns det ibland som vår trepersonsfamilj producerar mer sopor än ett mindre u-land. Därför blir jag inspirerad av de som på allvar försöker minska sina sopor. Mest fascinerad är jag av zero waste rörelsen som helt vill undvika sopor. Tanken bygger på 5 R: Refuse, Reduce, Reuse, Recycle och Rot. I den ordningen.

Refuse - Vägra det du inte behöver. Det handlar om att sätta upp Ingen Reklam-lapp på brevlådan, tacka nej till gratisgrejor du inte behöver och undvika att "ta tre betala för två" om du bara behöver två.

Reduce - Minska på inköpen. Köp bara mat som du äter upp. Handla bara de kläder du verkligen behöver och när du gör det handla saker som håller både modemässigt och kvalitetsmässigt. Byt inte mobiltelefon en gång i kvarten.

Reuse - Återanvänd. Använd saker som går att återanvända istället för engångsprylar. Tygdisktrasor, tygnäsdukar, moon cup, tygblöjor, tygbindor, tygservetter... Ta med en tygkasse till affären. Låt lillebror ärva storasysters kläder. Gör ett kuddfodral av din gamla kjol eller en kjol av ditt gamla kuddfodral.

Recycle - Återvinn det du inte kan refuse, reduce eller reuse.

Rot - Kompostera.

Refuse, reduce och reuse handlar om att minska sin konsumtion och det påverkar inte bara sopberget positivt utan även din ekonomi. Minskar du din konsumtionen blir det också mindre miljöpåverkan i råvaruledet, produktionsledet och transportledet. Bra för dig och bra för miljön alltså!

Och även om det känns utopiskt att helt undvika att skapa sopor så kan man i alla fall reflektera kring de 5 R:n och kanske åtminstone minska soporna. Det är i alla fall något som jag ska börja göra. Vad har jag för sopor egentligen och hur kan jag minska dom? Jag har så klart även ett broderiprojekt i huvudet som ska påminna mig om de 5 R:n. Jag kommer återkomma till både soptemat och broderiprojektet senare.


torsdag 24 oktober 2013

En vardagsrumskoja

Jag hade länge funderat på att göra en koja till min dotter. Mest hade tankarna gått kring att sy en bordskoja. Det vill säga ett husliknande duk att lägga över ett bord. Vi hade dock inget bra bord. Så i inredningstidningen "Family living" hittade jag en dag en söt tipi som det t.o.m. fanns en beskrivning till. Jag bestämde mig för att göra en likadan.

Bygget gjordes med några långa pinnar som sattes ihop i en tipiform och runt det skulle man lägga remsor av tyg. Resultatet i tidningen var riktigt bedårande. Jag hade ett gäng gamla lakan liggandes och började riva remsor för glatta livet. Jag satte ihop tipipinnarna som bestod i kvastskaft jag köpt på Rusta.



Det här kommer nog bli bra. Så började jag klä tipin med tyg. Ganska snart stod det klart: det här blir INTE bra. Det såg ut som gamla lakan som jag trätt över några pinnar.



Jag fick lämna projektet några dagar och tänka om och tänka nytt. Tipin var på gång och min dotter förväntade sig en koja. Jag kunde inte helt lägga ned. Så hittade jag den här gamla avlagda kjolen liggandes i mitt pysselskåp, tänkt som material till något framtida projekt.



Den passade perfekt och fick täcka lakansremsorna som jag med stor möda täckt pinnarna med. Det blev en tipi till slut, men inte som jag tänkt mig från början.